Syndikalism och socialdemokrati.

Anarkosyndikalismen i Sverige har aldrig varit som den franska eller spanska rörelsen dvs. aldrig varit speciellt stark.
Frågan är även, har den någon framtid i Sverige?
Jag själv är väldigt intresserad av syndikalismen och dess idéer.
SAC, Sveriges arbetares centralorganisation har funnits sedan 1900-talets början som motstånd mot fredsvilliga sossiga och gula fackföreningar.
SAC är det syndikalistiska förbund som har existerat och organiserat likt ett syndikalistiskt fackförbund bör men frågan är om den endast driver militanta arbetarna? Och om så är fallet, att den endast lockar militanta arbetare, kan den då vara ett bra alternativ i arbetarrörelsen?
För om den inte kan locka massan är det då ett bra förbund?
Tidigare var jag sån som kallade sossar för "klassförrädare", men likt Johannes Regell från Socialisterna en gång uttryckte sig "Att man kan inte kalla sossar för "klassförrädare" om man inte har ett bättre alternativ".
Visst det finns individer inom socialdemokratin som är högerspöken (bl.a Mona Sahlin) och tokar av andra slag, men socialdemokrati per definition är inte klassförräderi av något slag.

Men sossarna som faktiskt lockar mycket människor missar på ideologi.
Dessutom så lever inte svinen (högervridna, socialliberaler) som finns i SAP i verkligheten utan i en fabel.
Syndikalisterna däremot som som inte lockar flertalet har faktiskt en ideologisk övertygelse, men saknar pga antalet den styrka som har funnits i andra länder.
Kanske bör vissa av syndikalisterna svälja sin attityd som "radikalister" liksom sossarna som lever i sin socialliberala verklighet vakna upp och försöka se arbetarrörelsen för vad den är? Svag.