McShit.

"Arbetsgivare som blir diskriminerad?
Låt mig fnissa."
Detta skrev jag i ett tidigare inlägg vilket jag tänkte följa upp.
Att vi ungdomar blir utnyttjade på arbetsplatser är inget nytt.
Vi blir förnedrade och får dåligt betalt. Detta borde inte komma som någon chock för någon. Det var min far som tog upp ämnet häromdagen när han hämtade mig på Max i Sundsvall efter jag hade käkat ett mål mat.

Han berättade om Rebecca Rogerson som jobbade på McDonalds i Västerås.
Det speciella med hennes arbetsplats var att man fick stämpla ut när det var lite folk i restaurangen och sitta och "ta en rast" tills det fanns mer att göra.
Sitta oavlönad på sin arbetsplats tills chefen kallar, då man inte fick lämna personalrummet. Rebecca Rogerson fick snart känna sig rejält nedtryckt när hon protesterade. "Då sa de att jag måste städa herrtoaletten. Och så drog chefen fram en tandborste och sa att jag skulle skrubba varenda kakelfog och hela toaletten med den", sa Rebecca till Aftonbladet.

Men för den som är intresserad av ungdomar och hur man utnyttjar oss bör blicka på SVT play. Generation utför är ett avsnitt från Dokument inifrån som verkligen sprider klasshat.

Båtfärden.

Vi sitter alla i samma båt. Då gäller det att få folket att ro åt samma håll. Men minst lika viktigt är det påverka individer,så inte någon tokfrans får för sig att borra ett hål i botten.

Några som inte vill ro åt samma håll som arbetarklassen är Akademikerförbundets ordförande Christin Johansson och chefsjuristen Lena Svenaeus.
Dessa uttrycker sig så här ”Både arbetsgivare och fackliga organisationer har behov av en Ombudman mot diskriminering i arbetslivet, en ODA”.

Arbetsgivare som blir diskriminerad?
Låt mig fnissa.

Men hur ska vi få arbetarklassens båt att röra sig framåt?
Hur ska vi bli av med individualister som är tokiga?
Vem som ska vara styrman för arbetarrörelsen?
Eller är det större chans att skeppet klarar sig om alla hjälps åt
att kika efter vågor, sten och vattenormar?

Kissie tar avstånd från NSF.

"[...]jag kännde mig så fruktansvärt kränkt[...]" -"Kissie"

 Alexandra Nilsson som jag skrev om under gårdagen har nu bett om ursäkt för olagahot och för videon som fått mycket tittare de senaste dagarna.
 -"Andledningen till varför jag ragerade som jag gjorde var en den självklara andledningen att jag kännde mig så fruktansvärt kränkt när någon försökte vinkla det till att jag skulle ha några som helst rasistiska åsikter.", skriver hon på sin blogg. Men varför hade denna bloggerska betett sig så illa mot en anställd på Nyheter24? Enligt henne själv skulle anledningen vara att hon känner sig "fruktansvärt kränkt" när någon försökte "vinkla" det så det verkar som att hon skulle ha "rasistiska åsikter". 
Ska jag vara ärlig så tror jag inte den dam, som är ett år äldre än mig själv, är nationalsocialist - nejdå, snarare bara en jävla borgarbracka som inte förstår bättre. Hon hävdar att videon är inspelad för ca 4 år sedan och att det var broderns idé då han ville "provocera".
"Jag behövde ta en pause igår efter vad idioten till reporter Pascal hade hittat på om mig, så himla sjukt hur elaka männsikor kan vara", skriver hon på bloggen, där hon kallar Pascal för korkad för att han skrivit en artikel om hennes, rent av, märkliga agerande - att posera på film och förtala honom...
Idiot. En idiot som gillar att kalla andra korkade och för idioter.


"Nej ska inte kalla dom idioter (Människor som ansöker till Big Brother, min anmärkning.) men folk söker kändisskap hela tiden, så patetiskt och det lyser igenom! Dessutom vill ALLA vara kända nu för tiden.."
Kissie, måste vara hög på sig själv? Ständigt se ned på andra - när hon själv beter sig som hon gör och det väl då sådant här händer?

Kissies hem som fick besök.

Till höger ser vi Kissies dörr. Jag stödjer inte aktionen i sig, men jag kan inte låta bli att hålla med om budskapet. Revolutionära Fronten säger sig stå bakom attacken som skedde 28/12 2010. Kissie själv var inte lika förtjust, "Det handlar om avundsjuka. Säkert avundsjuka sossar som inte har några pengar, de gjorde samma sak mot BlondBella.", det Alexandra inte förstår är att vi i vänstern inte är avundsjuka. Vi förstår mycket väl att systemet hyllas av de som gynnas. Vi är inte vänster av moraliska skäl, inte av avundsjuka - vi är vänster för att det gynnar oss.

Kissie - Den högerextrema bloggerskan?

Alexandra "Kissie" Nilsson är född 18 april 1991. Hon är en svensk bloggare.
Kissie startade bloggen i januari 2007 och gick i augusti 2009 om Blondinbella som den största svenska bloggerskan med 583 440 läsare i veckan.
Att ogilla bloggerskor är väldigt enkelt, men det finns många som faktiskt blir inspirerade av sådana kvinnor som skriver om ditten och datten på internet.
Att "Kissie" inte skulle dela några värderingar alls med mig är nog självklart och hon uttrycker bl.a  så här:

"Detta är inte för att försöka provocera eller så men jag har alltid varit emot vänstern. Jag anser att vänstern, dvs sossar är lata som anser att man ska dela på allting och ha det lika dåligt. Man vill inte jobba, starta företag och sticka ut hakan för att kunna ta sig fram. Nej men ska vara i en bitter smet av folk som ser ner på dom som faktiskt sitter högre upp i näringskedjan, dvs dom som tjänar pengar. Ser absolut inte ner på “fattiga” men tycker att dom måste bli mer ödmjuka. Det snackas alltid om att “åh hon är ödmjuk trots hon är rik och känd” men jaha..? Varför skulle det vara på ett annat vis? Kommer bli mer förvånad när jag hittar en riktig fattig männsika som helt seriöst kan säga att dom inte känner något agg mot dom rikare i samhället.. Det finns inte många “o-bittra” fattiga i Sverige. För som jag sagt förut bestämmer man själv om man vill vara rik eller fattig." - Kissie, "Rika måste vara ödmjuka, det måste ni fattiga också vara!", läst den 22/2, 2011.

Alexandra "Kissie" Nilsson

Tänker inte rätta eller ändra på hennes text, jag tycker texten talar för vad hon har för sorts syn på världen.  När "Kissie" försöker ge sig ut i politiken blir det bara ett skämt av allt. Det går inte att ta detta seriöst.
Men inte är det denna småborgerliga text eller hennes "överklass" levende som jag tänker ta upp i detta inlägg, åh, nej, det är det senaste på modet angående Alexandra Nilsson, hennes "kopplingar" till NSF.
‎
"Kissie" och hennes bror gick runt med propaganda för Nationalsocialistisk front, blev påkommen och fick en artikel tillägnad till sitt handlande. Då tog hon kontakt med Pascal Engman som arbetar för tidningen. "Kissie" hade uttryckt sig att hon skulle vänta på honom tillsammans med några vänner och "spöa på honom". –"Ta hoten jävligt seriöst, för kommer inte den här artikeln försvinna så kommer du inte kunna gå, så mycket stryk du ska få, din lilla bög." - Kissie

Sådana här bloggerskor är farliga för arbetarklassens döttrar, som faktiskt är en majoritet av hennes läsare, som får konstiga drömmar om något rosa-fluff-liv med prinsar och prinsessor - i stället för att se realiteten för vad den är.
Än värre blir det om det är en högerextrem blondin(?) som yttrar sig.

Klipp med "Kissie" och hennes bror Peter.

Det gröna landet.

Visst, nu kanske många tror att jag ska skriva om Irland, men icke - jag ska skriva om Libyen. Först Tunisien, sedan Egyptien och nu Libyen. För den som inte är speciellt insatt så är Libyen ett land i norra Afrika och likt tidigare uppradade länder kräver Libyen demokrati, jämlikhet och frihet. Nu har staten i Libyen satt in militär för att slå ner sitt folks röst när protesterna sattes i rullning. Exillibyer i staden där jag bor samlades på torget här för att visa sitt missnöje till regimen och att den kväver folkets röst. Men likt många andra tidningar och skrifter inte gör i detta ämne tänker jag rulla bandet bakåt. För att jag tror på att historien kan tala om varför det är och hur det kan bli. Jag börjar vid året 1943, när Libyen blev av med utländska militärer som använt landet som slagfält och kolonoi under hela andra världskriget. Landet var så kraftigt drabbat att deras huvudexport blev metallskrot från pansarfordon.

1949 antog FN:s generalförsamling en resolution som sade att Libyen skulle bli självständigt före 1 januari 1952. Deras ledare Idris representerade Libyen i de följande FN-förhandlingarna. Den 24 december 1951 utropade Libyen sin självständighet som "Förenade Kungariket Libyen", en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris. Då blev Libyen självständig stat för första gången.

 Idris den första, blev Libyens första kung, men flyt hade han, för -59 hittade man sjukt mycket olja. Olja som alla vet ger pengar, och det gjorde det, till statens kassa.
Men folkets missnöje började växa när endast kung Idris och landets elit kunde ta del av rikedomen. Nasserismen började växa.

Nasserism är en arabisk politisk rörelse.
Vi i väst brukar inte prata om nasserism, då det inte finns i vår vardag. Man skulle kunna beskriva det som en lokalpatriotisk och socialistisk rörelse, då den blandar stolthet och socialistiska idéer. Snart skulle den få en personifiering. 1969 skedde en statskupp planerad av några officerare med nasseristisk ideologi. Man ville skapa ett land styrt av arabisk nationalism, välfärdspolitik samt direkt och folklig demokrati. Det var den 27-årige arméofficeren Muammar Abu Minyar al-Gaddafi som ledde revolten.
Muhammar skapade vad som kom att kallas "Den tredje internationella teorin", som var islamisk socialism som han beskrev i sin bok "Gröna boken" som utkom 1975. Mao Tse-Tung hade säkert blivit road om han nu hann läsa den, då han dog året därpå.


Nåja, som jag skrev tidigare kämpade man för frihet och socialism.
Libyen fick ett nytt statsskick. Det fick två grenar, den "revolutionära sektorn" som består av Gaddafi och "revolutionskommittéerna" samt det "Revolutionära kommandorådet" Det historiska "revolutionära ledarskapet" är inte valt och kan inte röstas bort. De är vid makten på grund av sin "roll i revolutionen".
Men varför är då arbetarklassen sur i Libyen, man har en "socialistisk ledare", inga arbetsläger, relativt gott med pengar och sedan -71 även föreningsfrihet?
Man har ju till och med bäst skolgång i hela Afrika samt gratis utbildning till gymnasiet. Så varför är man inte nöjd?

För att många tror på sann frihet!
En frihet där man även får ha fackföreningar som kämpar för arbetarklassen.
Inte bara en "föreningsfrihet" som ska följa statens "revolutionära mål".
Man vill kunna rösta. Man vill ha sann folklig demokrati, det man en gång kämpade för i nasserismen. Men vad kommer hända när man försöker ta av makten från en sådan stat? All kommunikation från Libyen är bruten och inga journalister tillåts rapportera om situationen nu när folket har höjt sin röst. Så demonstranterna i Sundsvall vet inte riktigt vad de ska tro om vad som händer i Libyen.

"Men jag är övertygad om att det kommer att bli mycket våldsamt, Gadaffi kommer att göra vad som helst för att sitta kvar", säger Amir Abudaya, en av demonstranterna till Dagbladet i Sundsvall.

Anarkism eller kommunism?

På ett forum hörde jag något i stilen "Subkultur som är vänster är bra, vänster som subkultur är dåligt", det tyckte jag var charmigt. För på en mening tar den upp min syn.
Jag kallade mig ofta tidigare "anarko-kommunist", men har valt att sluta med det.
Inte av den anledningen att jag skulle ogilla frihetlig socialism eller (socialistiska) anarkistiska idéer, nej, snarare för det gör mig marginaliserad.Marginaliserade inom vänstern ser anarkism och kommunism som en livsstil på olika sätt. Man gör gärna uttryck för att vara radikalare än sin näste, gör gärna individualistiska handlingar som ex. snatteri och livsstilistiska yttringar. Många anarkistiska och kommunistiska grupperingar är individualister som gillar att vara individuella tillsammans.

Klasskamp ska och är alltid kollektiv kamp. Jag tänker inte bråka i denna blogg vad som är bäst anarkismen eller kommunismen. Då det är bara ett sätt att marginalisera sig ännu mer!

Dessutom går inte att dra en klar linje mellan dessa. Varken i praktiken eller i teorin.
Men jag hatar individer som använder olika politiska läger för att försvara sin individualism och/eller ett dåligt beteende. Att använda anarkism som ursäkt för att knarka - sådant hjälper inte kollektivet. Knark stjälper snarare kollektivet.

Den eviga debatten och jämförelsen mellan det ena och det andra är överflöd, då det endast bevisar att man är en "sekterist". För att röra sig som fisken i vattnet, vilket en socialist bör vilja, handlar inte om att vara en dogmatisk person eller den som letar alla svaren i Marx teser - det handlar om att ta den materiella verkligheten för vad den är. Då vårt mål är en social samt ekonomisk frigörelse kan vi inte hålla på med "teorionani" (uttryck från filmen "Der Baader Meinhof Komplex") utan snarare organisera oss! Vad är det som man brukar säga.. hm.. "Gräla om vem som är den största radikalisten?", nä, man brukar säga "Förenen eder!", så var det. Vi måste organisera oss och ta tillvara på våra intressen.

"Klass i första hand, vänstern sekundär", som så snyggt uttrycks i en låt.

Lite musik i kalla februari.

Syndikalism och socialdemokrati.

Anarkosyndikalismen i Sverige har aldrig varit som den franska eller spanska rörelsen dvs. aldrig varit speciellt stark.
Frågan är även, har den någon framtid i Sverige?
Jag själv är väldigt intresserad av syndikalismen och dess idéer.
SAC, Sveriges arbetares centralorganisation har funnits sedan 1900-talets början som motstånd mot fredsvilliga sossiga och gula fackföreningar.
SAC är det syndikalistiska förbund som har existerat och organiserat likt ett syndikalistiskt fackförbund bör men frågan är om den endast driver militanta arbetarna? Och om så är fallet, att den endast lockar militanta arbetare, kan den då vara ett bra alternativ i arbetarrörelsen?
För om den inte kan locka massan är det då ett bra förbund?
Tidigare var jag sån som kallade sossar för "klassförrädare", men likt Johannes Regell från Socialisterna en gång uttryckte sig "Att man kan inte kalla sossar för "klassförrädare" om man inte har ett bättre alternativ".
Visst det finns individer inom socialdemokratin som är högerspöken (bl.a Mona Sahlin) och tokar av andra slag, men socialdemokrati per definition är inte klassförräderi av något slag.

Men sossarna som faktiskt lockar mycket människor missar på ideologi.
Dessutom så lever inte svinen (högervridna, socialliberaler) som finns i SAP i verkligheten utan i en fabel.
Syndikalisterna däremot som som inte lockar flertalet har faktiskt en ideologisk övertygelse, men saknar pga antalet den styrka som har funnits i andra länder.
Kanske bör vissa av syndikalisterna svälja sin attityd som "radikalister" liksom sossarna som lever i sin socialliberala verklighet vakna upp och försöka se arbetarrörelsen för vad den är? Svag.

Feber.

Jag har nu inte skrivit ett ord på länge, men ska därav klottra några rader idag från villan där jag bor. Och nej, "villa" är inte någon sorts klassmarkör i Västernorrland som det kan vara i andra delar av Sverige. Då i denna ort bor majoriteten i villa. Nåja, jag har feber och är förkyld. Några tyckte synd om mig och jag kastade ur mig "Arbetarklassen har inte tid att vara sjuk" med ett snett leende. Och ska sanning fram så har vi inga reservdelar, trots att många har tunga och riktigt slitiga jobb, och vi har inte tid eller råd att "gå sönder".
På tal om slit så har studier visat att bland LO-medlemmar får endast 25 procent träna på arbetstid jämfört med medlemmarna i Saco där 48 procent kan göra det.
–"Det är den vanliga hierarkin. Tjänstemän är mer värda än kollektivanställda" - Bo Andersson, arbetsmiljöombudsman, angående saken.
 Men jag väljer inte att skriva om sjukvården för det finns det massor av texter om (ex här). Att inte få chansen att träna på arbetstid kan låta fånigt, men det är en viss klasskillnad i sig. För vilka är det som slits? Mannen i den ergonomiska stolen eller kvinnan som skurar golvet? Kvinnan som är åklagare eller han som målar hennes vardagsrum?
Dessa detaljer, som kan verka små, är allt så viktiga - då det visar klasskillnader som finns i vårt samhälle. Min kamrat Jean Delacroix uttrycker sig så här om arbetarklassen och dess hälsa: -"För att kunna kämpa för de politiska intressen som vår samhällsklass har, så är det viktigt att vi håller oss i så pass gott fysiskt skick som möjligt. Det är när man är i fysiskt vältränat skick som man har mest ork att bedriva klasskamp och kämpa för våra politiska intressen, Kapitalet har däremot andra intressen. De vill genom skräpmat, alkohol, narkotika och annat göra oss kampodugliga. De vill förstöra oss som människor, förstöra oss som kämpar och slå undan benen för våra möjligheter till kamp. Om vi förpassas till ohälsa och alkoholmissbruk så är vi helt oförmögna att kämpa. Detta är vad kapitalet vill."

 Den som kollapsar av trötthet varje fredag på sofflocket eller slänger i sig tre burkar öl för att sedan glömma sin hårda vardag genom att få slöa framför en datorskärm vet hur litet ens individualistiska intresse för politik är i den stunden.
Den tröttheten och längtan efter att få vila kropp och sinne är vad högern tjänar på. Tuffa dagar, slit, trasiga kroppar - men inga reservdelar.

"Där finns SAF-ordförandens (Sveriges arbetsgivarförening, min anmärkning) uttalande att folk bör få välja i frihetens namn mellan sjukvård och en segelbåt. Det är inte precis segelbåtar man sitter och längtar efter på de svenska långvårdsklinikerna -  utan det är bra vård." - Olof Palme

Subkultur och vänstern.

På bussresan mot staden, där jag studerar, är en färd på ca 40 minuter.
Under resorna brukar jag fundera samt studera människor. När man studerar människor brukar man självklart blicka på deras anletsdrag samt deras klädsel och en en viss tanke dyker upp, subkulturer och livsstilism.
Som en del av den moderna arbetarrörelsen upptäcker man att livsstilism och subkulturer finns i mängder i min generation, i ungdomsförbunden. Detta gäller speciellt i radikalare vänstern.

Det vissa inte förstår är att vara vänster inte handlar om att se ut på ett visst sätt eller ha ett visst beteende.
Man är inte av något rött garde bara för att man har dreads, är punkare eller är vegan. Snarare är dessa subkulturer och yttringar ett sätt att sätta sig själv i distans från den stora massan om man försöker få detta att verka vara något som "ska vara en självklarhet för vänstern". Jag försöker inte säga att det är något fel med att vara varken punkare eller vegan, nej, absolut inte - snarare att livsstil har inget att göra med vilket politiskt läger man tillhör. Jag personligen ser inte hur man kan se val av kost eller val av utseende som något som berör socialismen. Att vara djurvän eller gilla punk är inte något som rör arbetarrörelsen i sig snarare är det något som rör individen och individualism är inte något man ska sträva efter i arbetarrörelsen.

Jag ogillar att människor yttrar sig om livsstil som socialist snarare än som individ.
Vi är individer i kollektivet. Att försöka få det att låta som att man är någon förtrupp för socialism för att man är drogliberal eller låter bli kött hör absolut inte hemma i en rörelse där man försöker kämpa tillsammans.
Då att ha personliga yttringar som skiljer sig från normen ska inte avskräcka massan, vilket det gör om man propagerar för det - som socialist. Du ska inte få det att låta som att den "sanne proletären" ska ha en viss livsstil. För det är som en kamrat från Umeå en gång sa, -"Hellre en strejkande moderat än en passiv socialist" och visst finns det en sanning i det? Vi i vänstern ska vara vänster, det är kravet. Vi kan inte ha andra krav på individerna i kollektivet, för vi strävar efter gemenskap - inte marginalisering.

Att ha individualistiska viljor att alla ska bli veganer eller att alla ska tycka om hårdrock är inte något som är positivt för arbetarrörelsen. Då arbetarrörelsen ska sträva efter att få massan under samma flagg och ta vara på våra gemensamma intressen - våra materialstiska intressen.

SSU, socialdemokrater och partiledare.

Sedan socialdemokratin har blivit en svagare del av arbetarrörelsen i Sverige,
ett totalt fiasko rent ut sagt, samt haft ännu partiledare som var totalt inkompetent, Mona Sahlin - ett högerspöke i arbetarrörelsen.
SSU har nu lagt ut sin önskelista inför valet av en ny rorsman på sin hemsida.
Socialdemokraternas ungdomsförbund vill bl.a ha en rorsman som har en "klar politisk linje", en som går vä(n)sterut får man hoppas, samt en partiledare som är kommunikativ. Visst finns det en fördel med en partiledare som kommunikativ, men det socialdemokratin i Sverige saknar är en rörelse "på golvet".
Som går och knackar dörr, snackar med människor, en rörelse som har i alla fall en "starke man" på arbetsplatser som propagerar för arbetarrörelsen, en rörelse som faktiskt gör vad socialdemokrater bör - propagera, arbeta och kämpa för att nå socialismen. Högerspöken som står socialliberalismen nära behöver man inte i ett arbetarparti.

SSU vill även att partiledaren ska vara feminist och gärna en kvinna, men frågan är varför? Feminist är jag. Men jag är inte kvinna. Vad är fördelen med att ha en kvinna i toppen? Jag vill hellre se en socialist i toppen snarare än ett visst kön.
Socialliberaler får sköta Folkpartiet och socialister ska sköta socialistiska rörelser. Men förutom att det är en fördel att det är än kvinna, anser SSU, är det även en fördel om det är en yngre och en person som kan uppröra.

Arbetarepartiet eller ett socialliberaltparti?

Detta låter besynnerligt i mina öron, "uppröra"?
Man ska ha en partiledare som faktiskt driver frågorna för arbetarklassens sak.
En partiledare är i "förtroendebranschen", som Reinfeldt sade en gång, därav ska dessa föra en politik som gynnar klassen som röstar på partiet - och ja, arbetarklassen har lockats till borgerliga partier just pga att röd-gröna skaran ej skött sig. Man har helt enkelt inget förtroende för partierna.

Min "önskelista" på en ny rorsman, observera att jag inte kallar mig socialdemokrat, är en partiledare som faktiskt är vänster, en partiledare som faktiskt driver frågor som är nyttiga för arbetarklassen, en partiledare som man faktiskt kan få förtroende för som röd och arbetarklass. Skit i "mellanklassen" och "Stockholmspolitik", bli det arbetarparti som ni en gång var - för arbetarrörelsens skull.
Har sossarna i toppen glömt varför SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, blev till?

Språk, studier och stånk.

Jag studerar på gymnasienivå, samhällsprogram med en lokal och tråkig inriktning.
Detta inlägg kommer bli lite knasigt, men försök som läsare att stå ut.
Det jag tänkte börja med att beskriva är min syn på studier, då jag inte har någon konstig syn på studier.
Vissa inom vänstern, speciellt den marginaliserade vänstern, menar på att studier skulle vara slöseri med tid.
Kroppsarbete i all ära, men i studier finns en vikt. Du måste förstå samhället för att kunna hata det och kunna lägga fram förslag till förbättringar. Förstöra sig själv med att röka brass och supa ner sig är inte ett konstruktivt sätt att anfalla kapitalism som en del av den moderna arbetarrörelsen, då man snarare marginaliserar sig än "rör sig som fisken i vattnet".

Studier är något som många fackförbund och arbetarrörelsen i sin helhet har pysslat med i alla tider och en viss poäng finns det. Så skolan, som kan vara en bra plats att lära sig saker, behöver inte förkastas i sin helhet, för auktoriteten lärare har behöver inte vara något negativt. Bara lata individualister förkastar skolan och lärare, då lärare inte behöver vara våra fiender i praxis. Tvärtom, det kan vara en positiv auktoritet. Såsom Bakunin poängterar i sitt verk "Gud & staten" att det finns negativ och positiv auktoritet. En lärares förståelse inom ett visst eller flera områden är positiv auktoritet, då du kan hämta kunskap från dessa.
Som uttrycket säger, en god lärare är bättre än ett helt bibliotek.
En av de viktigare frågorna för arbetarrörelsen har varit rätten till utbildning.
Förutom  demokratiska och mänskliga skäl är även utbildning en viktig faktor till nedbrytandet av klasskillnader. Då en akademiker är absolut inte en klassförrädare av något slag, tvärtom, den moderna löntagaren måste nästan vara akademiker - för att kunna ha tillräckligt mycket kunskap inom sitt område.
Då alla kan ta studielån och allmänna skolan finns, visst den går att kritisera, men den finns.

Visst, skolan är inte den lättaste för oss från arbetarklassen.
Jag kommer inte från ett trasigt hem, jag har inga koncentrationssvårigheter eller någon diagnos. Men jag kommer inte från ett hem med studievana - vi har långt ifrån ens ett akademiskt språk i mitt hem. Ingen av mina föräldrar är välutbildade akademiker, men som socialist skall man inte förkasta studier just för att vi i arbetarklassen har förlusten av ett akademiskt  språk i hemmet.
Jag själv har alltid haft ett problem med att skriva, både grammatik och stavning hade jag väldigt stora problem med i grundskolan, men ju mer jag började studera, politik, ekonomi, filosofi och socialism, så förbättrades mitt skrivande och min retoriska förmåga.
Att kunna skriva och argumentera är viktigt för oss socialister, vi måste kunna stå upp för våra åsikter, vi måste kunna förklara vårt hat men även vår kärlek.


Vi ska inte tappa vår känsla för klass och vår socialistiska analys, men vi behöver inte heller ha någon romantiserad bild av att den sanne proletären är en muskulös industriarbetare av könet man.

Arbetarism, bruksort och sömnlöshet.

Detta är min nya blogg.
Jag har aldrig varit mycket av en bloggare och vet därav inte hur man bör starta sitt första inlägg.
Men jag kan förklara varför denna blogg finns och varför den ser ut som den gör.
I skrivande stund är jag 18 år gammal, en nittotalist och en av arbetets söner.
En son som är uppväxt med en sliten far och en kommunalt anställd mor -
en son är uppväxt i en bruksort i den nordligare delen av Sverige, närmare bestämt Västernorrland.
 Operaismo, arbetarism, var ett passande namn på min blogg - ett förhållningssätt för att framhäva vikten av arbetarklassens egna självmedvetenhet och styrka samt en vilja att ta tillbaka sin stolthet.

Jag har nedan gjort en kortare lista vad denna blogg kommer att behandla respektive inte behandla.

Denna blogg kommer att:

1. Beskriva saker ur min verklighet som studerande och socialist

2. Ha fokus på kultur, vardag, arbetare och kapital

Denna blogg kommer inte att:

1. Försöka lägga fram någon "absolut sanning" såsom dogmatiskt malande om marxism

2. Hålla på med någon "vänsteristisk marginalisering" såsom livstilism eller andra dumheter

Med detta sagt avslutar jag mitt första inlägg.